– Möte ute på rampen om kirkkisregler! ropar Annika Halmén ut i korridoren för att överrösta ivriga barn som snabbt får på sig ytterkläderna.
Klockan är strax över ett och eftisverksamheten på Kyrkoby skola i Vanda är i full gång. Genom fönstret ser man hur barnen samlas och en pojke tar initiativ till att leda mötet. Det första som slår en är hur smidigt allting löper och mycket på eget initiativ av barnen själva. Annika har svaret.
– Vi försöker lära dem att bli så självgående som möjligt, därtill hör bland annat konfliktlösning, säger Annika.
Det är också det som mötet på rampen berör. Genom att på förhand gå igenom reglerna för leken kyrkråtta, eller kirkkis som barnen kallar det, undviker man en hel del bråk och missförstånd.
– Konflikterna brukar vi dela in i olika nivåer. Större konflikter är vi med och hjälper att lösa, medelstora kan barnen tillsammans ofta själv lösa och riktigt små kan de bråkande parterna lösa på tumanhand.
Mätta barn är glada barn
Klockan närmar sig två och det blir dags för mellanmål. Annika har förberett karelska piroger och skär med van hand itu bananer medan vi står och pratar vidare.
– Det är viktigt med ett ordentligt mellanmål. Allt brukar gå lite lättare om de är mätta, säger Annika.
– I dag har de varit riktigt duktiga så de ska få lite extra Halloween-godis. De brukar annars få godis på fredagar om de har varit duktiga under veckan, men det gick så exceptionellt bra i dag att de har nog förtjänat lite extra.
Alla lågstadieelever har blivit inbjudna till en föreställning med trollkonstnären Jokeri Pokeri Box tidigare på dagen. Både barnen själva och Annika är överens, det gick riktigt bra på besöket.
– Andra var kanske lite hössliga, lyder en av kommentarerna.
– Ni var verkligen jätteduktiga, ni visade respekt och tog ansvar, säger Annika.
Lugn stund för läxläsning
Efter mellanmålet är det dags för en lugnare stund med läxläsning eller klubbverksamhet. Då de tråkigare uppgifterna är avklarade får eleverna rita, läsa eller leka.
– Vi satsar mycket på läsning. På fredagar har vi spelstund, då kan de få spela på telefonen eller helt traditionella brädspel. Man kan alltid locka lite extra med brädspel, när andra ser hur roligt de har brukar det dra till sig flera stycken efter en stund.
Robin, Jasper och Jonathan avslutar sitt mellanmål innan de plockar fram läxböckerna. Inför svenska veckan ska de lära sig texten till Modersmålets sång och så ska de också öva inför tentamen.
– Jag vill inte ha läxor alls, men om jag måste gör jag dem helst här, säger Robin.
Robin gör helst sina läxor på eftis så är de gjorda när han kommer hem från skolan.
Världens bästa jobb
Övergången från skoldagen till eftiset löper närmast sömlöst, barnen är kvar i samma skolbyggnad och de vuxna är gamla bekanta.
– Jag sköter nästan alla vikariat här på skolan så barnen är vana med mig. Imorse klockan åtta när jag fick vikariera för en lärare fick jag frågan ”Är vi på eftis nu?”, säger Annika med ett skratt.
Emil som är hennes kollega på eftiset jobbar under skoldagen som skolgångshandledare i årskurserna ett och två. Också han är ett bekant ansikte som eleverna gärna frågar om läxhjälp.
På eftis finns det alltid en vuxen som kan hjälpa till med läxläsningen om det skulle behövas.
För Annika är det viktigt att ge sin tid till barnen och sitta ner och prata med dem, även om det inte berör läxläsningshjälp. En pratstund är lika givande för barnen som för henne själv.
– Att höra ”Vet du vad?” och historien som följer säkert en femtio gånger per vecka är fantastiskt, det kan komma en massa saker som rör sig i barnen huvud. Emil och jag brukar samåka och i bilen brukar vi konstatera att vi har världens bästa arbetsplats.
Enligt Annika Halmèn är det viktigaste att ta sig tid med barnen och sitta ner och lyssna på vad de har att säga.
”Satsa på eftis”
På senare tid har eftisverksamheten i huvudstadsregionen varit på tapeten, och inte i alltför positiva ordalag. Annika har följt med skriverierna.
– Det gör så ont att läsa, men jag vet ju var problemen ligger. Jag skulle råda beslutsfattare att satsa på eftisverksamheten, också för de äldre barnen. Då barnen har en trygg eftermiddag mår hela familjen bättre och familjer välmående borde man sträva efter, säger Annika.
I dagsläget är det kommunerna som ska ordna eftis för elever i årskurs ett och två, den verksamheten får också sin finansiering från kommunen. Här är det Hem och skola i Kyrkoby skola som ordnar eftisverksamheten för de äldre barnen.
– Jag skulle rekommendera dem som ordnar eftis att anställa skolgångsbiträden som ledare, då skulle de få fulla timmar i veckan och barnen är bekanta med personen.
Klubbar under samma tak
I samband med eftiset är det också lätt att ordna olika klubbverksamheter. Sporttis, körsång och ordkonst är några av klubbarna som ordnas i Kyrkoby skola. Just i dag är det ordkonstens tur som läraren Maria leder. Ilse är en av eleverna som brukar delta i klubben.
– Det är roligt att ha en hobby så här på eftis, tycker hon.
Som många andra på eftis tycker hon att det bästa är att få vara ute och leka, men också att det är skönt att göra läxorna så man inte behöver göra dem när man kommer hem.
– Och så tycker jag om att få vara med mina kompisar.
Ilse deltar i klubbverksamheten som ordnas vid sidan av eftis, hon gillar att fortsätta umgås med kompisarna efter skoldagen.
Ordkonsten börjar med charader som uppvärmning. Gissningarna haglar tätt, men det är inte alltid så lätt att gissa vad kompisarna försöker beskriva.
– En katt!
– En tiger!
”Eftis är jättekiva”
Vid ett av borden i matsalen sitter Minja och Aaron efter läxläsningen och färglägger blommor och ritar av pokemons.
– Eftis är jättekiva, det roligaste är att rita och färga, tycker Minja.
Aaron håller med.
– Det är roligt när man får rita det man vill.
.jpeg)
Aaron och Minja tycker om att vara på eftis, då får man rita och färglägga vad man vill tillsammans med sina kompisar.
Snart börjar pennorna ändå användas till andra saker än att rita med. Inspirerade av föreställningen tidigare på dagen börjar pennor försvinna i ärmar för att senare dyka upp igen med förtjusta skratt hos både trollkonstnären själv och publiken kring bordet.
Så småningom börjar föräldrarna dyka upp för att hämta sina barn, vilket inte alltid för med sig glada miner hos barnen som hellre skulle stanna kvar och leka och rita.
– Så kommer vi ihåg att se glada ut när mamma och pappa kommer, lyder dagens sista uppmaning från Annika.
Text och foto: Victoria Forsman, victoria.forsman ( at ) sydkusten.fi